Vänner framför viktminskning

Igår skötte jag mig alltså inte speciellt bra.. inte på kvällen i allafall.
Jag hade som planer att sitta hemma själv på kvällen och ta det lugnt och plugga lite smått, men när jag fick sms av en kompis som undrade ifall jag ville komma till henne på en bit mat och sedan utgång ändrades planerna.

Min första tanke när jag fick smset var "Nej! Det kan jag ju absolut inte! Då förstör jag ju min matplan och alltihopa!". Men sen tänkte jag om och blev riktigt arg på mig själv att ens ha tänkt så. Varför skulle jag inte kunna få träffa mina vänner och umgås och ha trevligt? Varför ska jag vara så himla sträng mot mig själv så jag inte bara förlorar kilon utan även vänner på köpet? Nej, det är absolut inte värt det! Vad gör det egentligen ifall det tar en eller två månader, eller rentav år(!) extra tills dess jag har nått min målvikt? Jag har ju byggt upp de extra kilona under en mycket längre period än så? Varför så bråttom?

Kort och gott: jag åkte iväg till min kompis, blev bjuden på utsökta enchiladas (som väl egentligen inte är såååå fettdrypande?) och en härlig sallad (av vilken jag åt en hel del). Dock pimplade jag i mig en flaska vitt vin och ca 15 godisar från godisskålen. But that's it!

Tanken var att jag idag skulle gå en långpromenad och kanske till och med göra ett pilatespass, men pluggandet och hmm... bakfyllan vill att jag ska stanna hemma och ta det lugnt istället.
Nästa vecka ska det bli ändring! (... säger hon som vet att det ska bli klassfest på onsdag, vilket betyder att hon inte kommer sköta sig igen...).